Ni vet känslan när en låttext sätter ord på dina känslor? Den har vi nog alla haft. Men musik är bara en sorts poesi. Dikter är en annan. Dikter är något som är väldigt, i brist på bättre ord, skumt. Jag har en egendomlig hat-kärlek för dikter.
Det finns ju såklart de dikter som tveklöst och obarmhärtigt förmedlar ett meddelande, men sen har vi ju de dikter som kräver en eller flera omläsningar, och att man kanske inte ens då förstår vad innehållet symboliserar. Sådant tycker jag är väldigt intressant när man väl upptäcker en egen tolkning, men det är något jag finner, för det mesta, väldigt svårt! Så vanligtvis tycker jag sådana dikter är tråkiga.
Strax efter att jag förlorade min mormor för ett par år sedan fick jag någon slags depression. (om än någorlunda mild) Då var all sorts poesi det jag uttryckte mig med. Jag lyssnade ihjäl mig på Three Days Grace och Amber Pacific, för deras texter uttryckte bokstavligen mycket av det jag kände och gick igenom.
Men, jag fastnade också för många dikter, varav en fortfarande är min favoritdikt idag och har gjort ett stort intryck på mina tankar om döden. Jag visste liksom inte att jag kände så förrän jag läste den, det var som om jag såg ett ljus. En aha-upplevelse!
Döden är alltid ett ämne som har fascinerat mig. Missförstå mig inte, den har inte fascinerat mig på ett sätt så att jag har experimenterat med den på något sjukt sätt, utan jag har bara haft en hälsosam, och respektfylld nyfikenhet för den.
Jag vill inte dö men har aldrig varit rädd för att dö, utan tycker snarare tvärtemot. Jag anser döden en trygghet. Och för att referera Harry Potter och dödsrelikerna: Döden är mer som en vän som man lever sida vid sida med genom livet och i slutet av ens egen väg möter man upp Döden som sin egen jämlike och han visar vägen till nästa kapitel.
Hur som helst så skulle jag vilja dela med mig av dikten, och hoppas på att någon kanske finner en större mening med den än ett par ihopslängda ord, så som jag gjorde.
Do not stand at my grave and weep.
I am not there, I do not sleep.
I am in a thousand winds that blow, I am in the diamond glints on snow.
I am in the sunlight on ripened grain, I am in the gentle autumn rain.
I am in the flowers that bloom, I am in a quiet, peaceful room.
I am in the soft stars that shine at night, I am in every lovely thing at sight.
Do not stand at my grave and cry. I am not there, I did not die.
~ Mary Elizabeth Frye
Fastän jag kan den utantill, så tar den andan ur mig varje gång. Så vacker.
De här orden hjälpte mig så fruktansvärt mycket när jag var som mest uppriven över min bortgångna mormor. Sörjer gör jag fortfarande, men jag har nu accepterat att hon revs ifrån oss och har lärt mig att leva med det.
Min kära älskade mormor, hon ligger inte i marken bredvid Frillesås Kyrka. Hon kommer alltid vara med mig! Allt jag behöver göra är att titta mig omkring. När snön faller vit och vacker, finns hon där. När vårens blommor börjar knoppa, finns hon där. När solljuset leker bland trädtopparna, finns hon där.
Och det är så jag kommer vilja bli ihågkommen av mina nära och kära, den dagen jag går bort. Mitt enda önskemål kommer vara att bli kremerad, och jag vill ha askan spridd, inte begraven. Ännu vet jag inte var, jag är för ung för att ha hittat ''det där stället''. Det där stället där jag känner att jag hör hemma.
Jag kommer alltid att finnas där mina nära och kära befinner sig, för jag lever vidare genom dem och deras tankar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar