I come to you in pieces, so you can make me whole.

Jag är medveten om att de allra flesta av mina tankegångar är lite halvt deprimerande. De handlar om saker som döden, sorg, och känslor. Men det är faktiskt så att hur jag mår påverkar hur jag beter mig, mina tankar och t.o.m. mina drömmar. Och jag skulle ljuga om jag sa att mitt liv var perfekt och att jag var lycklig och glad varenda dag. Jag är inte världens lyckligaste tjej just nu. Jag studsar inte bland moln i mina drömmar, jag somnar inte med ett leende på läpparna varenda kväll.
Men jag mår bra. Min hälsa är på topp och jag är extremt lyckligt lottad. Har alla chanser och förutsättningar en ungdom kan få, och det är mycket mer att säga än för vissa. Tyvärr.

Dagens inlägg kommer handla om känslor, igen.

Jag vill börja med att säga att jag har helt otroligt underbara vänner. Vänner som jag valt med stor omsorg och känner att jag verkligen kan lita på, till 100%. De flesta har funnits där i flera år nu, i vått och torrt. De skulle ställa upp för mig vad det än gäller, precis som jag skulle göra för dem. Jag skulle utan tvekan ta en kula för dem, och den sortens band värmer hjärtat.
När du släpper in människor, när du kommer dem nära, då är det som att de flyttar in i ditt hjärta.
(Jag kommer ta detta alldeles för bokstavligt nu, var beredda på det. Det är bara för att göra mig förstådd)
Dessa individer du släpper in, får en liten del av ditt hjärta. Och den biten blir deras. Det är deras plats inom dig.
Och så blir du kär, och den här personen du blir kär i och startar ett förhållande med tar en jättestor bit av ditt hjärta och fyller upp den.
Men, vad gör man sen när personen du är kär i lämnar sin plats i ditt hjärta? Först trampar och förstör den lite där inne i ditt hjärta såklart, sen lämnar den det gapande tomt.
Och det gör så ont. Ihålig smärta som värker och värker. Tror faktiskt att de flesta vet vilken smärta jag talar om.

Dina vänner ställer upp och finns där. Åh, vad tacksamt det är. Hade inte funnits en chans i världen att man hade kunnat ta sig igenom det utan dem.
De kommer på besök och spenderar natten bredvid dig när du känner dig ensam.
De ringer upp och lugnar ned dig när du gråter hysteriskt, torkar dina tårar med sina ord.
De håller om dig hårt när hålet i hjärtat värker, håller om dig hårt så att du inte faller i bitar.
De kramas och tröstar istället för skälla när du gjort något du vet att du inte borde men kunde inte låta bli. (typ som att ha sex med personen som sårade dig från första början, druckit litervis med alkohol för att dämpa smärtan, etcetc)


Men så har vi ju det där hålet. Det tomma i hjärtat. Hur underbara dina vänner än är så har de ju redan sina bestämda ställen i ditt hjärta och kan inte fylla upp det tomma hålet. För om de gör det så gapar det ju ett tomt hål där de var innan. Det går inte.

Men, så träffar du den där personen. Som är så himla bra. Som vet exakt vad du behöver höra och kan smsa dig bara för att säga att du är vacker för att han kände på sig att du behövde höra det.
Och på ett par månader har han blivit din bästa vän och på bara ett par månader har du gått ifrån ett levande lik till en skugga av den glada livliga tjejen du en gång var. Om än en skugga, men det är ändå ett så enormt steg framåt.
Eftersom att han snabbt och plötsligt svepte in i ditt liv och tog dig med storm när du mådde som sämst, så kunde han kunde han fylla upp den delen av ditt hjärta som stod tomt och gapade efter kärlek och värme.

Och det var svårt, så svårt att inte falla för honom. Tillslut gav du upp. Du ville ge upp. Om du fick känslor för honom betydde det att du hade tagit ännu ett stort kliv framåt; nämligen att släppa dina romantiska känslor för den där andra personen som sårade dig så, för så många månader sedan.
Äntligen ett kliv i rätt riktning.

Men saker och ting blir inte alltid exakt som du vill. Faktiskt blir det inte det ofta alls.
Men en sak som är säker är att du alltid kommer vara tacksam för att han valsade in i ditt liv med ett leende på läpparna, trots att ni kommer förbli vänner och inget mer. Men bästa vänner, det är inte dumt det heller.

It aches at places you didn't even know you had inside

Klockan tio på morgonen vaknade jag av väckarklockan, och allt jag ville göra var att somna om och aldrig vakna igen. Aldrig. Men jag var tvungen att stiga upp, jag visste hur många jag skulle såra om jag inte gjorde det, och jag visste att det fanns en person som skulle behöva mig där mer än någonsin.
Tanken på frukost, eller mat överhuvudtaget, gjorde mig illamående. Jag hade inte ätit på tre och en halv vecka, så varför börja idag? Jag skulle inte äta, hellre dog jag. Kanske var det det jag ville, jag vet ärligt talat inte.
Jag trodde att jag var förberedd. Jag trodde att jag skulle klara det, jag hade ju ändå vetat det så länge. Jag hade vetat att det var oundvikligt i över två år. Då borde man väl ha tid att förbereda sig? Men inte.
När dagen väl hade anlänt var det som ett slag i magen. Nej, mycket värre. Det som att någon hade sprängt en bomb inom mig. På utsidan syntes inget annat än de blå påsarna under ögonen, men på insidan, på insidan var allt en blodig röra. Jag har aldrig känt en sådan stark fysisk smärta trots att ingen hade rört vid mig. Det satt i psyket. Jag har aldrig haft så ont. I magen, i huvudet, i hjärtat, i själen, i hela min varelse. Aldrig tidigare hade varje steg, varje andetag varit så smärtsamt.
Familjen var tyst, bilturen var tyst. När vi kom fram var hälsningarna tysta. Tysta men å, så kärleksfulla, så varma. Alla var där, alla bar svart. Ingen log, ingen skämtade. Vår vanligtvis högljudda familj som aldrig kunde sluta prata, vår familj som satt och skrek tvärsöver bordet på familje och släktmiddagar.
 Morfar, den bittra, rolige mannen med världens underbaraste danskbrytning och humörsvängningar värre än en kvinna i lingonveckan. Anna och Jessica, kusinerna med vilka man kunde ligga på golvet och skratta i timmar åt precis ingenting. Kusinen Sandra som man kunde prata om allt med. Hennes syster Sabrina som var så trygg i sig själv att det smittade av sig. Moster Angelique som hade världens mjukaste kramar och hennes man Wille som alltid hade snus under läppen. Farbror Mikael som råkar vara en exakt kopia av min far, den mysigaste snällaste och mest generösa och ärliga man du kan tänka dig. Hans fru Paula som aldrig föll för skitsnack, vem den än kom ifrån. Min morbror och gudfar Joakim, som är så snäll och något underlig. En annan morbror som inte är värd att nämnas vid namn, det är dock en helt annan historia. Min farmor som alltid luktade trygg och familjärt av parfym och cigaretter, farfar, vars skägg alltid kittlar mot kinden då man får en kram av honom. Hela den danska släkten som alltid talar med mig på obegriplig danska och tror att jag förstår vartenda ord där jag står och m:ar och a:ar. Alla var där, förutom hon. Hon som alltid hade varit klippan alla lutade sig mot, limmet som fäste ihop oss och en perfekt blandning mellan rolig, snäll, mysig och intelligent. Hon var solen; Allt handlade inte om henne men utan henne kunde vi inte existera.
Min mormor. Min mormor som dog den 17 mars 2008.
Begravningen var det värsta jag någonsin varit med om. Jag har aldrig gråtit så mycket, eller så högt. Jag kunde inte kontrollera det. Det forsade ur mig, smärta överallt, psykisk, fysisk. Smärta, smärta, smärta.

Efter den dagen kunde jag inte äta mat ordentligt på nästan tre månader.
Efter den dagen kunde jag inte gråta över huvud taget på mer än ett år, det fanns inga tårar kvar.
Det var den värsta dagen i mitt liv.

Tell the devil that he can go back from where he came

Vänskap.
Vad skulle man ta sig till utan det?

Det är skillnad på vänner och familj. Klart, alla vet ju det uppenbara, med sin familj delar man DNA och allt sådant där. Och alla vet att man älskar sin familj och sina vänner på olika sätt.
Och jag har alltid trott att man älskar sin familj MER än sina vänner, men på senare år har jag insett att det inte är sant.
Jag håller av mina närmsta vänner och min familj lika mycket, som sagt bara på olika sätt.
Den fundementala skillnaden på vänner och familj är att vännerna, de väljer du själv. Din familj dras du med vare sig de är underbara eller idioter.

Tyvärr är det så att det finns många idioter här i världen, och en del av dem ingår i min släkt.
Men jag har haft himla tur med min familj. Mamma, pappa och min äldre bror. Mamma är världens bästa mamma, och även fast jag garvar åt henne när hon pratar utan att tänka och blir irriterad på henne när jag för 785:e gången måste visa henne hur man sparar en bild på facebook genom hennes iPad, så är hon min goa mamma! Och jag är min pappas dotter, min pappas avbildning i feminin form!
Jag är hans tösaskwätta (god knows where that nickname came from..) och han är roligast i världen, på riktigt!
Och trots att jag kallblodigt vill mörda min bror då & då för att han har värre humörsvängningar än en surkärring i klimakteriet, så är han beskyddande och lätt att prata med om vad som helst.

De band man har med sin familj är ovärderliga, men de band man skapar med sina vänner är minst lika viktiga!