We're all in tears, for the world is broken.

 Är det etiskt rätt att äta kött i dagens samhälle?

Om genmanipulering av djur

Att äta kött är en naturlig självklarhet för oss människor. Det är nyttigt, det är ett bra sätt att tillfredsställa hunger och de flesta tycker att det är är gott.
Detta är ingen fråga om att vara vegetarian eller vegan, utan ett fråga om vi behandlar djuren med den respekt de förtjänar. På det viset vi misshandlar djuren förtjänar vi knappt att livnära oss på dem.
’’Experterna hävdar att genetiskt manipulerade djur inte lider’’.  Vetenskapsmagasinet 2000-talets vetenskap hävdar att detta citat inte kan stämma eftersom att det finns starka bevis på motsatsen. Artikeln av Bertil Wosk hävdar att djur som utsätts för genmanipulation lider av psykisk och fysisk stress eftersom att man pressar dem över deras normala prestationsförmåga.
Kor som behandlas med Posilac (ett läkemedel som ökar mjöklproduktionen) får en ökad risk för juverinfektion, cystor på äggstockarna, livmoderproblem, kvarhållen placenta, förkortad graviditet och framfödande av mindre kalvar. Detta är till och med listat som biverkningar i Posilacs egen broschyr.
Så korna lider alltså inte? Det är ju uppenbart att de faktiskt gör det.

Det handlar inte heller bara om att djuren lider av sjukdomar och fetma, utan också att 80% av försöken misslyckas och djuren dödas för att de inte kan tjäna sitt syfte. (t.ex. att bli så feta som möjligt för att få mer kött). Enligt djurrätts- och djurskyddsföreningen djurens rätt finns det både oförväntade och förväntade negativa effekter av genmanipulering. De skriver att förväntade effekter kan vara viss sjukdom, medan oförväntade effekter är effekter som tillkommer utöver de som är syftet med genmanipulationen. Djurens rätt menar alltså att man utför genmanipulationer och experiment som man faktiskt vet kommer ha förödande effekter på djuren.
Hälsorisken är också ett problem. Hur kan vi veta att det är helt ofarligt att äta genmanipulerade djur? The Ethical Study Group on Genetic Modification Programmes and Food Use som har blivit tillsatta av staten i England påstår att det är helt oskadligt. Men staten har dock haft fel förr. De påstod att det var säkert att äta kor vars foder bestod av nedmalda djurkadaver och vi drabbades av galna kosjukan. Så kan man verkligen lita på regeringens experter? Wosk menar att någon gång kommer någon genkorsning att misslyckas och konsumenterna av produkten kommer att lida konsekvenserna.

Med genmanipulation är det fullt möjligt att åstadkomma genkorsningar som till naturen inte är möjliga. T.ex. kan man korsa fisk och vete för att vetet skall tåla kyla bättre. Därför orsakar genmanipulation också samvetskval åt de som är vegetarianer och veganer. Kan de med säkerhet veta att de inte äter gener från djur som har blandats med växter och grönsaker?
Hur vet de att de äpplena de äter inte innehåller gener från nötkreatur? Och hur skall hinduer och muslimer kunna förväntas att följa sin religion då det inte vet om maten de äter kanske innehåller gener från ko eller gris?
Eftersom att genmanipulerade varor inte behöver ha en bemärkning kan man idag omöjligt veta vad det är man stoppar i munnen.

Idag handlar allt om att tjäna så mycket pengar som möjligt, att få så mycket för de pengarna som möjligt, och det utan att tänka det minsta på det bästa för någon annan än sig själv!
Skulle du med gott samvete kunna äta köttet från ett djur som lidit för att du ska kunna få mer valuta för pengarna? 

Vi människor kallar oss själva för den mest utvecklade och intelligentaste varelsen på jorden.
Och det är vi, men vad gör vi för att bevisa det? Om vi inte kan ta det ansvar som följer med dessa titlar vi gett oss själva, kanske vi borde tänka om.

Första steget mot förbättring är att staten borde kräva att genmanipulerad mat skall märkas.
Vi måste få möjligheten att bestämma själva vad vi köper och äter, och detta är omöjligt om det fortsätts att döljas. Får vi denna chansen kommer fler och fler människor avstå från genmanipulerad mat och misshandeln kommer förhoppningsvis att minska, och i en långsiktig ståndpunkt kanske till och med utplånas helt. 

Wosk, Bertil, ’’Genmanipulation’’ 2000-talets vetenskap, 11 april 2011.
[http://www.2000taletsvetenskap.nu/omtidn.shtml]

’’Genetisk manipulation, kloning, xenotransplantion’’ Djurens rätt, 11 april 2011.
[//www.djurensratt.se/portal/page/portal/djurens_ratt/borta/djurforsok/genetisk_manipulering]

Do not stand stand at my grave and cry. I am not there, I did not die.

Ni vet känslan när en låttext sätter ord på dina känslor? Den har vi nog alla haft. Men musik är bara en sorts poesi. Dikter är en annan. Dikter är något som är väldigt, i brist på bättre ord, skumt. Jag har en egendomlig hat-kärlek för dikter.
Det finns ju såklart de dikter som tveklöst och obarmhärtigt förmedlar ett meddelande, men sen har vi ju de dikter som kräver en eller flera omläsningar, och att man kanske inte ens då förstår vad innehållet symboliserar. Sådant tycker jag är väldigt intressant när man väl upptäcker en egen tolkning, men det är något jag finner, för det mesta, väldigt svårt! Så vanligtvis tycker jag sådana dikter är tråkiga.

Strax efter att jag förlorade min mormor för ett par år sedan fick jag någon slags depression. (om än någorlunda mild) Då var all sorts poesi det jag uttryckte mig med. Jag lyssnade ihjäl mig på Three Days Grace och Amber Pacific, för deras texter uttryckte bokstavligen mycket av det jag kände och gick igenom.
Men, jag fastnade också för många dikter, varav en fortfarande är min favoritdikt idag och har gjort ett stort intryck på mina tankar om döden. Jag visste liksom inte att jag kände så förrän jag läste den, det var som om jag såg ett ljus. En aha-upplevelse!
Döden är alltid ett ämne som har fascinerat mig. Missförstå mig inte, den har inte fascinerat mig på ett sätt så att jag har experimenterat med den på något sjukt sätt, utan jag har bara haft en hälsosam, och respektfylld nyfikenhet för den.
Jag vill inte dö men har aldrig varit rädd för att dö, utan tycker snarare tvärtemot. Jag anser döden en trygghet. Och för att referera Harry Potter och dödsrelikerna: Döden är mer som en vän som man lever sida vid sida med genom livet och i slutet av ens egen väg möter man upp Döden som sin egen jämlike och han visar vägen till nästa kapitel.
Hur som helst så skulle jag vilja dela med mig av dikten, och hoppas på att någon kanske finner en större mening med den än ett par ihopslängda ord, så som jag gjorde.

Do not stand at my grave and weep.
I am not there, I do not sleep.
I am in a thousand winds that blow, I am in the diamond glints on snow.
I am in the sunlight on ripened grain, I am in the gentle autumn rain.
I am in the flowers that bloom, I am in a quiet, peaceful room.
I am in the soft stars that shine at night, I am in every lovely thing at sight.
Do not stand at my grave and cry. I am not there, I did not die.
~ Mary Elizabeth Frye

Fastän jag kan den utantill, så tar den andan ur mig varje gång. Så vacker.
De här orden hjälpte mig så fruktansvärt mycket när jag var som mest uppriven över min bortgångna mormor. Sörjer gör jag fortfarande, men jag har nu accepterat att hon revs ifrån oss och har lärt mig att leva med det.
Min kära älskade mormor, hon ligger inte i marken bredvid Frillesås Kyrka. Hon kommer alltid vara med mig! Allt jag behöver göra är att titta mig omkring. När snön faller vit och vacker, finns hon där. När vårens blommor börjar knoppa, finns hon där. När solljuset leker bland trädtopparna, finns hon där.
Och det är så jag kommer vilja bli ihågkommen av mina nära och kära, den dagen jag går bort. Mitt enda önskemål kommer vara att bli kremerad, och jag vill ha askan spridd, inte begraven. Ännu vet jag inte var, jag är för ung för att ha hittat ''det där stället''. Det där stället där jag känner att jag hör hemma.

Jag kommer alltid att finnas där mina nära och kära befinner sig, för jag lever vidare genom dem och deras tankar.