Who wants to live forever?

Varför är det så att när man väl är 20 så vill man vara 20 förevigt? Varför är människor så rädda för att bli äldre?

Att åldras är så otroligt vackert, och det är väldigt sorgligt att människor inte förstår det.
Jag tror att det är ytterst viktigt att inte klänga sig fast vid sitt utseende. Och faktiskt inte bara för att du som t.ex. ung, osäker tonårstjej kommer må så in i tusan mycket bättre, utan också för att har du i din ungdom levt på ditt yttre, så kommer du ha fruktansvärt svårt att acceptera att bli gammal. Då blir det anti-aging cremer, botox och skönhetsoperationer.
Men vem vill se ut som 30 när man är 50? Inte jag. Jag vet att det är en klysha, men det är lika mycket insidan som utsidan som gör dig vacker!
Enligt mig finns det ytterst få ting som är vackrare än den där 85-åriga söta tanten som släpper förbi dig i kön på ica, eller ett gammalt par som går hand i hand på en marknad. För deras rynkor, gråa hår och andra ålderstecken är inte fula, de berättar en historia. Det finns ett helt liv av skratt bakom den där rynkan vid smilgropen! Det finns ett helt liv av bekymmer bakom den de där rynkorna på pannan!
Ett liv fullt av minnen, en del må va dåliga och kanske hemska eller sorgliga, men det finns också de roliga, lyckliga, kärleksfulla, som gjort livet värt att leva för den här personen. Och så mycket kan man läsa av en människa endast av åldern! Något i dess historia, i dess liv måste vara tillräckligt fint för att ha viljan att fortsätta leva, att åldras.

Det måste vara ytterst få människor som kan tycka att en 50-åring som försöker se 20 år yngre ut, med opererat ansikte, opererad kropp, är det minsta attraktiv. Kanske till det fysiska. Kanske är det en riktig "milf"! Men psykiskt attraktiv?
Jag har hört att självförtroende och självkänsla är attraktivt på det mentala planet, borde då inte en sådan person i stort sett vara motsatsen?
Att se bra ut, det förstår jag. "Att se bra ut för sin ålder"
- men att se ut som något eller/och något man inte är? Nej, tack.

Lär dig att leva med dig själv, och inte hur du ser ut. Acceptera att alla blir gamla, tiden hinner ifatt oss alla, ingen kan fly. Välj ifall du vill berätta din historia, eller gömma den. Välj ifall du vill acceptera ett lyckligt liv för att möta döden, redo och nyfiken, eller om du vill spendera ditt liv med att lönlöst försöka fly från tiden och möta döden totalt oförberedd, rädd och full av ånger.
Anta utmaningen!

Den som förstår vad man menar fast man talar utan ord

Jag har funderat lite på begreppet ''själsfränder''.
Det kanske inte är något man frågar rätt ut så ofta; men tror ni på själsfränder?
Att ''den rätte'' finns därute?

För mig så är svaret både jag och nej. Jag tror inte på själsfränder, nej. Men jag tror definitivt att det finns någon som är ''rätt''. Snarare, flera stycken.

Jag är fortfarande ung, men ändå har jag hunnit lära mig att kärlek handlar till stor del om timing.
Jag är fortfarande ung. Jag har varit kär hit och dit och fått ett krossat hjärta hit och dit! Och jag tror nästan jag grät lika mycket när jag var 13 och blev dumpad första gången som när jag var 18 och mitt förhållande tog slut, bara inte lika länge.
Men till och med medan jag var kär, så kände jag ibland för någon ny människa i umgängeskretsen; ''herregud vad vi skulle passa bra ihop. Han är smart, rolig, snäll, och faktiskt underbar. Vi delar samma humor och har samma krav på ett förhållande'' osvosv, det har hänt mig mer än en gång!
Det handlar om timing.. och ålder.
Jag tycker det här med kärlek och ålder är lite bullshit, det måste jag medge.
Okej, jag ger med mig på att när jag var 13 så kanske det var en annan grej, men jag menar:
Jag anser att man är fullt kapabel till att älska i egentligen vilken ålder du än är i.
Bara att kärleken förändras medan du blir äldre. När jag var 13 eller 14, så hade kärleken en helt annan innebörd än vad den hade för mig när jag var 16, och den har en helt annan innebörd för mig nu när jag är 18. när jag var 13 var det mysigt, och nytt och spännande! Första gången, liksom! Första kyssen, första hålla handen på kungsmässan, första allt! När jag var 16 och ingick det förhållande som tog slut i somras, då var det mer en ''bot mot ensamheten'' och bara känslan av att ha någon där. Någon att dela allt med, någon att ha kul med, få råd av. Nu känner jag mer att man ''letar'' efter någon att dela ett liv med. Jag vet att jag fortfarande är ung men nu är det mer allvar på ett annat sätt. Trygghet, lycka, bo ihop med, dela framtid med. (vare sig det är en del av din framtid eller hela)

Allt handlar om NÄR du träffar VEM.
Den killen jag träffade när jag var 13 var perfekt för mig just DÅ, den killen jag träffade när jag var 15 var perfekt för mig just DÅ, den killen jag träffade när jag var 16 var perfekt för mig DÅ.
Hade jag träffat någon av dem om ett år istället, kanske hade vi flyttat ihop, skaffat barn, gift oss?
Nej det låter inte så troligt, jag vet, men jag försöker förklara en princip så jag överdriver.

Den kille jag träffade när jag var tillsammans med mitt ex, som jag nu anser en av mina bästa vänner, hade jag utan tvekan kunnat falla för om det inte var så att jag var kär i någon annan just då.
Förstår ni vad jag menar?
Det finns så många människor man hade passat med.
Så sluta leta efter ''Mr. Right.'' och ignorera inte kärleken bara för att du kanske tänker: ''men jag har ju alltid tänkt mig att han ska vara blond'' eller ''alltså, min idealkille är duktig på att laga mat så jag tror inte att vi är ämnade för varannn''

Bli kär, många gånger!