If equal affection cannot be, let the more lovinig one be me

Looking up at the stars, I know quite well
That, for all they care, I can go to hell,
But on earth indifference is the least
We have to dread from man or beast.
How should we like it were stars to burn
With a passion for us we could not return?
If equal affection cannot be,
Let the more loving one be me.
Admirer as I think I am
Of stars that do not give a damn,
I cannot, now I see them, say
I missed one terribly all day.
Were all stars to disappear or die,
I should learn to look at an empty sky
And feel its total dark sublime,
Though this might take me a little time.

- W.H. Auden

En av mina favortdikter är insiprationen till dagens relativt korta inlägg.

Om jämlik tillgivenhet inte är en möjlighet, vill du vara den som älskar mer eller den som älskar mindre?

Vi har nog alla varit i den situationen.

Man kan också fråga: vill du vara den som sårar eller den som blir sårad?

Det är svårt, helst vill man nog inte vara något av dem. Men det kommer hända förr eller senare.

Om jag måste välja, så är det den som blir sårad.
Om man blir dumpad, så är det in i helvete jobbigt och jag tror att alla som kan skulle välja bort den smärtan, men jag tror däremot att den är nyttig. Man kommer ut på andra sidan så mycket starkare.
Man lär sig så mycket mer om sig själv, om vad man klarar av.
Och jovisst man mår skit, men sen när det börjar bli bra igen, och tillslut när man är lycklig igen, då är man så stolt över sig själv! Det är en väldigt härlig känsla, när man har insett att den personen man trodde man behövde för att överleva, faktiskt mer var något man hade inbillat sig. Gud, folk har väl överlevt så himla mycket värre saker än att bli dumpad!
Men det gör ju ändå så himla ont, det ska jag inte förneka. Det gör så ont.
Det är därför jag hellre hade varit den som blir sårad, för det kan man hämta sig ifrån. Men att se någon som inte förtjänar det i smärta som man själv förvållat, det. hade krossat mig 100 gånger hårdare.

People should think with their hearts

Jag tror att vi vuxna har en tendens att överbearbeta saker. Varför komplicera så lätta och härliga saker som känslor? Jo, känslor kan vara komplicerade, men det blir svårare att förstå ju mer man försöker förklara. Alla har liknande känslor så det är extremt mycket lättare att relatera till andras känslor.
Alltså, Jag gillar att använda mycket ord när jag förklarar saker. Saker, inte känslor.
Tankar. Tankar kräver mycket ord, eftersom att alla har olika tankebanor. Även om två människor tycker samma sak så har de nästan garanterat olika tankebanor trots att de kommer till samma slutsats. Jag älskar att förklara hur jag tänker eftersom att jag själv är så nyfiken på hur andra tänker, hur de resonerar och drar slutsatser.
Men känslor däremot, känslor är ändå väldigt lika för alla. Tankar är ett område av grå-zoner medan känslor är väldigt svartvitt. Lyckorus känns likadant för alla, även om det är två olika saker som framkallar det. Tankar är komplicerade för att alla är olika och tänker på olika sätt, medan känslor är så simpla eftersom att alla känner samma saker. (Klart att det finns undantag men jag talar om den allmänna människan, den utan psykisk störning, haft en ''normal'' uppväxt, utan mental störning, ni förstår hoppas jag.) Tankar kräver mycket förklaring för att folk ska förstå exakt hur du menar.
Känslor kräver bara få ord, och de orden gör att man förstår eftersom att man kan relatera till sina egna känslor.

Ändå slösar vi mer tid på att beskriva våra känslor, överarbetar dem och komplicerar dem till något de inte är, än att dela med oss av våra nyttiga tankar?
En kombination av tankar och känslor är såklart det ultimata, men jag tror att det är svårt. 

Man manipulerar sin åsikt genom att välja om man skall applicera känslor eller tankar.
Låt oss säga att du har en viss åsikt, och om du väljer att framhäva den och göra den hörd genom att få folk att relatera till dina känslor angående den åsikten, så kan folk hålla med endast för att de sympatiserar med dina känslor för åsikten, och glömmer därför bort att de kanske inte ens håller med.
Tänk dig lyssnar på en debatt med två människor begåvade i konsten att tala. Det är väldigt vanligt att bådas argument låter helt logiska, men ändå är de motsatser.

Tänk efter. För att vara helt ärlig måste man kombinera tankar och känslor, och det är extremt viktigt att inte låta känslorna ta över. Det är lätt att hålla med om hur någon känner, även om man inte håller med om vad den känner. Då är det faktiskt bättre att låta tankarna ta över, det är svårare att manipulera dem till något de inte är.

Time spent wishing is time wasted

Har ni tänkt på hur mycket man faktiskt förlorar när en relation avslutas?

Det har jag.

Hur är det att man skall lära känna sin partners familj, (eller två familjer) när man vet att de flesta förhållanden ändå inte håller?

Om man blir lämnad, så står man där med ett blödande hjärta som skriker efter personen du älskar.

Och jovisst, det läker. Men det är så många andra faktorer inblandade.

Här står jag idag, med ett nästan helt läkt hjärta som för ett par månader var krossat i tusen småbitar, och mår bra, helt bra.

Men det är en grov omställning för hela min person; i över ett år hade jag utöver min egen familj, två extra familjer: två extra-mammor utöver min egen mamma som jag kunde prata med om vad som helst, som jag ringde upp för att få råd; flera småsyskon utöver min äldre bror; två extra hus jag kallade hem och två extra sängar jag spenderade många många nätter i, utöver den tomma och kalla säng jag numera måste spendera varje natt i;

Och de här känslorna är inte alls ovanliga. Det har hänt många och kommer att hända många fler därtill.

Det är en del av livet, iallafall en del av livet man får acceptera om man vill ge kärlek en chans. Man måste våga riskera sådana här känslor om man skall våga bli kär och ge sig in i ett förhållande med någon.

Men det är samtidigt så fel. Skall man behöva bryta kontakten med personer man har lärt sig att tycka om, till och med att älska, pga att din partner inte vill vara tillsammans med dig längre?

Svaret är ju såklart: nej, absolut inte. Ni kan fortfarande höra av varann på facebook, skicka sms, kanske prata i telefon, ta en fika. Men det kommer aldrig bli som förr. När man stod och lagade mat och åt middag ihop som en familj, satt och myste framför tv:n en söndagskväll. Ropade hejdå från dörren på morgonen när man skulle åka till skolan, åkte utomlands ihop.

Jag har gått från en person med 3 mammor, till en person med 1. Och självklart är min mamma nr 1, min mamma jag delar DNA med, min mamma som är hälften utav mig själv allra viktigast och har störst plats i mitt hjärta, så betyder inte det att jag saknar att ha mina mammor.

 Jag saknar mina extrafamiljer, jag gör verkligen det.