If equal affection cannot be, let the more lovinig one be me

Looking up at the stars, I know quite well
That, for all they care, I can go to hell,
But on earth indifference is the least
We have to dread from man or beast.
How should we like it were stars to burn
With a passion for us we could not return?
If equal affection cannot be,
Let the more loving one be me.
Admirer as I think I am
Of stars that do not give a damn,
I cannot, now I see them, say
I missed one terribly all day.
Were all stars to disappear or die,
I should learn to look at an empty sky
And feel its total dark sublime,
Though this might take me a little time.

- W.H. Auden

En av mina favortdikter är insiprationen till dagens relativt korta inlägg.

Om jämlik tillgivenhet inte är en möjlighet, vill du vara den som älskar mer eller den som älskar mindre?

Vi har nog alla varit i den situationen.

Man kan också fråga: vill du vara den som sårar eller den som blir sårad?

Det är svårt, helst vill man nog inte vara något av dem. Men det kommer hända förr eller senare.

Om jag måste välja, så är det den som blir sårad.
Om man blir dumpad, så är det in i helvete jobbigt och jag tror att alla som kan skulle välja bort den smärtan, men jag tror däremot att den är nyttig. Man kommer ut på andra sidan så mycket starkare.
Man lär sig så mycket mer om sig själv, om vad man klarar av.
Och jovisst man mår skit, men sen när det börjar bli bra igen, och tillslut när man är lycklig igen, då är man så stolt över sig själv! Det är en väldigt härlig känsla, när man har insett att den personen man trodde man behövde för att överleva, faktiskt mer var något man hade inbillat sig. Gud, folk har väl överlevt så himla mycket värre saker än att bli dumpad!
Men det gör ju ändå så himla ont, det ska jag inte förneka. Det gör så ont.
Det är därför jag hellre hade varit den som blir sårad, för det kan man hämta sig ifrån. Men att se någon som inte förtjänar det i smärta som man själv förvållat, det. hade krossat mig 100 gånger hårdare.