Klockan tio på morgonen vaknade jag av väckarklockan,
och allt jag ville göra var att somna om och aldrig vakna igen. Aldrig. Men jag
var tvungen att stiga upp, jag visste hur många jag skulle såra om jag inte
gjorde det, och jag visste att det fanns en person som skulle behöva mig där
mer än någonsin.
Tanken på frukost, eller mat överhuvudtaget, gjorde mig illamående. Jag hade
inte ätit på tre och en halv vecka, så varför börja idag? Jag skulle inte äta, hellre dog jag. Kanske var det
det jag ville, jag vet ärligt talat inte.
Jag trodde att jag var förberedd. Jag trodde att jag skulle klara det, jag hade
ju ändå vetat det så länge. Jag hade vetat att det var oundvikligt i över två
år. Då borde man väl ha tid att förbereda sig? Men inte.
När dagen väl hade anlänt var det som ett slag i magen. Nej, mycket värre. Det
som att någon hade sprängt en bomb inom mig. På utsidan syntes inget annat än
de blå påsarna under ögonen, men på insidan, på insidan var allt en blodig
röra. Jag har aldrig känt en sådan stark fysisk smärta trots att ingen hade
rört vid mig. Det satt i psyket. Jag har aldrig haft så ont. I magen, i
huvudet, i hjärtat, i själen, i hela min varelse. Aldrig tidigare hade varje
steg, varje andetag varit så smärtsamt.
Familjen var tyst, bilturen var tyst. När vi kom fram var hälsningarna tysta.
Tysta men å, så kärleksfulla, så varma. Alla var där, alla bar svart. Ingen
log, ingen skämtade. Vår vanligtvis högljudda familj som aldrig kunde sluta
prata, vår familj som satt och skrek tvärsöver bordet på familje och släktmiddagar.
Morfar, den bittra, rolige mannen med
världens underbaraste danskbrytning och humörsvängningar värre än en kvinna i
lingonveckan. Anna och Jessica, kusinerna med vilka man kunde ligga på golvet
och skratta i timmar åt precis ingenting. Kusinen Sandra som man kunde prata om
allt med. Hennes syster Sabrina som var så trygg i sig själv att det smittade
av sig. Moster Angelique som hade världens mjukaste kramar och hennes man Wille
som alltid hade snus under läppen. Farbror Mikael som råkar vara en exakt kopia
av min far, den mysigaste snällaste och mest generösa och ärliga man du kan
tänka dig. Hans fru Paula som aldrig föll för skitsnack, vem den än kom ifrån.
Min morbror och gudfar Joakim, som är så snäll och något underlig. En annan
morbror som inte är värd att nämnas vid namn, det är dock en helt annan
historia. Min farmor som alltid luktade trygg och familjärt av parfym och
cigaretter, farfar, vars skägg alltid kittlar mot kinden då man får en kram av
honom. Hela den danska släkten som alltid talar med mig på obegriplig danska
och tror att jag förstår vartenda ord där jag står och m:ar och a:ar. Alla var
där, förutom hon. Hon som alltid hade
varit klippan alla lutade sig mot, limmet som fäste ihop oss och en perfekt
blandning mellan rolig, snäll, mysig och intelligent. Hon var solen; Allt
handlade inte om henne men utan henne kunde vi inte existera.
Min mormor. Min mormor som dog den 17 mars 2008.
Begravningen var det värsta jag någonsin varit med om. Jag har aldrig gråtit så
mycket, eller så högt. Jag kunde inte kontrollera det. Det forsade ur mig,
smärta överallt, psykisk, fysisk. Smärta, smärta, smärta.
Efter den dagen kunde jag inte äta mat ordentligt på nästan tre månader.
Efter den dagen kunde jag inte gråta över huvud taget på mer än ett år, det
fanns inga tårar kvar.
Det var den värsta dagen i mitt liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar