All anyone really want is to be seen

Är det okej att vara nöjd med sin kropp? 

Idag känns det som att alla har träningsnoja. Alla skall bli skitsmala och muskulösa. Till och med folk som inte ens tycker det är kul att träna blir fitness-freaks. 

Jag har inget särskilt intresse av att träna, jag tycker om att vara ute och promenera och ibland springa, det är allt. 

Men det känns inte som att det är socialt accepterat att man får vara nöjd med sin kropp. Måste man alltid sträva efter något? Får man aldrig vara nöjd? 

Jag är normalstor.

169 cm

68 kg 

Enligt mångas ideal skulle jag räknas som fet, överviktig. 

Men vet ni vad? Trots att jag ibland kan tänka att jag skulle vilja ha lite smalare armar, lite smalare ben, lite plattare mage, så är jag nöjd. 

Jag tycker om min kropp, och det känns jävligt bra. 

Det kan verkligen göra mig ledsen att bara för att jag inte strävar för att ändra på mitt utseende så är jag klassificerad som lat. Bara för att jag inte gymmar så är jag en tjockis. 

Är det aldrig någon som bara kan tro på att vissa kan vara nöjda med hur de ser ut?

Jag bryr mig faktiskt jättemycket om hur jag ser ut; jag sminkar mig för det mesta, fixar till håret, rakar mig, håller mig ren och hygegenisk.

Och trots att det låter som en klyscha, så vill jag bara berätta att sedan jag accepterade hur jag såg ut, och att jag aldrig skulle vara den där lilla, smala, söta tjejen, så mår jag jävligt mycket bättre. 

Jag insåg att man behöver inte vara tunn för att vara vacker. Jag insåg att samhällets ideal, inte nödvändigtvis behöver vara mina eller dina ideal. 

Kurvor är jävligt sexigt, och jag skulle inte byta bort mina mot något. 

De här bilderna är tagna idag efter att jag var ute i trädgården och lekte med min hund, så ni får ursäkta att mina ben är lite leriga hehe. (Den lilla byrackan är äckligt snabb så när jag jagade honom gled jag i stort sett bara runt på gräsmattan)