All anyone really want is to be seen

Är det okej att vara nöjd med sin kropp? 

Idag känns det som att alla har träningsnoja. Alla skall bli skitsmala och muskulösa. Till och med folk som inte ens tycker det är kul att träna blir fitness-freaks. 

Jag har inget särskilt intresse av att träna, jag tycker om att vara ute och promenera och ibland springa, det är allt. 

Men det känns inte som att det är socialt accepterat att man får vara nöjd med sin kropp. Måste man alltid sträva efter något? Får man aldrig vara nöjd? 

Jag är normalstor.

169 cm

68 kg 

Enligt mångas ideal skulle jag räknas som fet, överviktig. 

Men vet ni vad? Trots att jag ibland kan tänka att jag skulle vilja ha lite smalare armar, lite smalare ben, lite plattare mage, så är jag nöjd. 

Jag tycker om min kropp, och det känns jävligt bra. 

Det kan verkligen göra mig ledsen att bara för att jag inte strävar för att ändra på mitt utseende så är jag klassificerad som lat. Bara för att jag inte gymmar så är jag en tjockis. 

Är det aldrig någon som bara kan tro på att vissa kan vara nöjda med hur de ser ut?

Jag bryr mig faktiskt jättemycket om hur jag ser ut; jag sminkar mig för det mesta, fixar till håret, rakar mig, håller mig ren och hygegenisk.

Och trots att det låter som en klyscha, så vill jag bara berätta att sedan jag accepterade hur jag såg ut, och att jag aldrig skulle vara den där lilla, smala, söta tjejen, så mår jag jävligt mycket bättre. 

Jag insåg att man behöver inte vara tunn för att vara vacker. Jag insåg att samhällets ideal, inte nödvändigtvis behöver vara mina eller dina ideal. 

Kurvor är jävligt sexigt, och jag skulle inte byta bort mina mot något. 

De här bilderna är tagna idag efter att jag var ute i trädgården och lekte med min hund, så ni får ursäkta att mina ben är lite leriga hehe. (Den lilla byrackan är äckligt snabb så när jag jagade honom gled jag i stort sett bara runt på gräsmattan) 

Sometimes, the hardest thing and the right thing are the same.

Jag har tänkt lite. (wow, suprise) och har kommit fram till att det är en mycket större skillnad mellan ''förlåt mig/ursäkta mig'' och ''jag ber om förlåtelse/jag ber om ursäkt''

(Även om jag tror att alla vet så tänker jag nämna att ''ursäkta mig'' inte riktigt används som ''förlåt'' utan mer som ''kan jag få komma förbi utan att du bli sur''-typ. Men tänkte ändå ha med det)

Vad jag menar är att innebörden på dessa ord är olika, vad du menar beror lite på vilket ordval du väljer.
För att måla upp en scen: Du har bråkat med din allra bästa vän för att du gjort något elakt. Kanske strulat med hennes/hans ex eller vad som helst. Något okänsligt som du ångrar att du gjorde.
Jag bråkar inte ofta med mina vänner. Men jag har gjort det, och jag vet hur det känns att ha en nära vän som är arg/ledsen/besviken på dig. Det är ett stort jäkla gnagande hål i magen och hjärtat slår fort och du känner pulsen dunka i huvudet och du får skakiga händer. Med andra ord - det suger och man skulle göra vad som helst för att de skulle förlåta dig och allt kunde bli som vanligt igen.

Vad man måste tänka på i sådana situationer är att det är vännens behov i första hand, och dina i andra hand. Du vill sluta fred, ja. Men du vill sluta fred för att din vän ska må bra igen, inte för att du ska må bra igen. Klart att det är ett stort plus i kanten, men det skall inte vara något mer än just ett plus i kanten. Det viktiga är att hon/han inte skall fortsätta vara sårad.

Skillnaden då på ''förlåt mig'' och ''jag ber om ursäkt''. Om ni inte redan tycker att den är uppenbar, låt mig utveckla.
''Snälla förlåt mig för jag mår så jäkla dåligt''
''Jag ber så hemskt mycket om ursäkt för att jag har sårat dig''

Helt plötsligt får ett ''förlåt'' en egotrippad och självisk ton, eller en ödmjuk ångerfull ton, bara beroende på vilka ord du väljer.

Varför skulle någon som har blivit sårad, förlåta den andre för att den har dåligt samvete?
Det är ju inte deras problem att de gjorde något de ångrar, speciellt inte när de personligen har fått lida för dess snedsteg.
Att be om ursäkt däremot, är mer: ''Jag ber så mycket om ursäkt. Jag ångrar verkligen det jag har gjort, jag borde ha tänkt efter för det sista jag någonsin skulle vilja göra är att såra dig. Förlåt mig om du kan, och snälla, säg att du kan! Men om inte så förstår jag för jag har gjort fel.''
Är man tillräckligt bra vänner, (och om man inte gjort något alldeles förfärligt) så blir det bra igen. Det kanske tar lite tid att återställa allt, men är man verkligen nära, då löser det sig.

I come to you in pieces, so you can make me whole.

Jag är medveten om att de allra flesta av mina tankegångar är lite halvt deprimerande. De handlar om saker som döden, sorg, och känslor. Men det är faktiskt så att hur jag mår påverkar hur jag beter mig, mina tankar och t.o.m. mina drömmar. Och jag skulle ljuga om jag sa att mitt liv var perfekt och att jag var lycklig och glad varenda dag. Jag är inte världens lyckligaste tjej just nu. Jag studsar inte bland moln i mina drömmar, jag somnar inte med ett leende på läpparna varenda kväll.
Men jag mår bra. Min hälsa är på topp och jag är extremt lyckligt lottad. Har alla chanser och förutsättningar en ungdom kan få, och det är mycket mer att säga än för vissa. Tyvärr.

Dagens inlägg kommer handla om känslor, igen.

Jag vill börja med att säga att jag har helt otroligt underbara vänner. Vänner som jag valt med stor omsorg och känner att jag verkligen kan lita på, till 100%. De flesta har funnits där i flera år nu, i vått och torrt. De skulle ställa upp för mig vad det än gäller, precis som jag skulle göra för dem. Jag skulle utan tvekan ta en kula för dem, och den sortens band värmer hjärtat.
När du släpper in människor, när du kommer dem nära, då är det som att de flyttar in i ditt hjärta.
(Jag kommer ta detta alldeles för bokstavligt nu, var beredda på det. Det är bara för att göra mig förstådd)
Dessa individer du släpper in, får en liten del av ditt hjärta. Och den biten blir deras. Det är deras plats inom dig.
Och så blir du kär, och den här personen du blir kär i och startar ett förhållande med tar en jättestor bit av ditt hjärta och fyller upp den.
Men, vad gör man sen när personen du är kär i lämnar sin plats i ditt hjärta? Först trampar och förstör den lite där inne i ditt hjärta såklart, sen lämnar den det gapande tomt.
Och det gör så ont. Ihålig smärta som värker och värker. Tror faktiskt att de flesta vet vilken smärta jag talar om.

Dina vänner ställer upp och finns där. Åh, vad tacksamt det är. Hade inte funnits en chans i världen att man hade kunnat ta sig igenom det utan dem.
De kommer på besök och spenderar natten bredvid dig när du känner dig ensam.
De ringer upp och lugnar ned dig när du gråter hysteriskt, torkar dina tårar med sina ord.
De håller om dig hårt när hålet i hjärtat värker, håller om dig hårt så att du inte faller i bitar.
De kramas och tröstar istället för skälla när du gjort något du vet att du inte borde men kunde inte låta bli. (typ som att ha sex med personen som sårade dig från första början, druckit litervis med alkohol för att dämpa smärtan, etcetc)


Men så har vi ju det där hålet. Det tomma i hjärtat. Hur underbara dina vänner än är så har de ju redan sina bestämda ställen i ditt hjärta och kan inte fylla upp det tomma hålet. För om de gör det så gapar det ju ett tomt hål där de var innan. Det går inte.

Men, så träffar du den där personen. Som är så himla bra. Som vet exakt vad du behöver höra och kan smsa dig bara för att säga att du är vacker för att han kände på sig att du behövde höra det.
Och på ett par månader har han blivit din bästa vän och på bara ett par månader har du gått ifrån ett levande lik till en skugga av den glada livliga tjejen du en gång var. Om än en skugga, men det är ändå ett så enormt steg framåt.
Eftersom att han snabbt och plötsligt svepte in i ditt liv och tog dig med storm när du mådde som sämst, så kunde han kunde han fylla upp den delen av ditt hjärta som stod tomt och gapade efter kärlek och värme.

Och det var svårt, så svårt att inte falla för honom. Tillslut gav du upp. Du ville ge upp. Om du fick känslor för honom betydde det att du hade tagit ännu ett stort kliv framåt; nämligen att släppa dina romantiska känslor för den där andra personen som sårade dig så, för så många månader sedan.
Äntligen ett kliv i rätt riktning.

Men saker och ting blir inte alltid exakt som du vill. Faktiskt blir det inte det ofta alls.
Men en sak som är säker är att du alltid kommer vara tacksam för att han valsade in i ditt liv med ett leende på läpparna, trots att ni kommer förbli vänner och inget mer. Men bästa vänner, det är inte dumt det heller.

It aches at places you didn't even know you had inside

Klockan tio på morgonen vaknade jag av väckarklockan, och allt jag ville göra var att somna om och aldrig vakna igen. Aldrig. Men jag var tvungen att stiga upp, jag visste hur många jag skulle såra om jag inte gjorde det, och jag visste att det fanns en person som skulle behöva mig där mer än någonsin.
Tanken på frukost, eller mat överhuvudtaget, gjorde mig illamående. Jag hade inte ätit på tre och en halv vecka, så varför börja idag? Jag skulle inte äta, hellre dog jag. Kanske var det det jag ville, jag vet ärligt talat inte.
Jag trodde att jag var förberedd. Jag trodde att jag skulle klara det, jag hade ju ändå vetat det så länge. Jag hade vetat att det var oundvikligt i över två år. Då borde man väl ha tid att förbereda sig? Men inte.
När dagen väl hade anlänt var det som ett slag i magen. Nej, mycket värre. Det som att någon hade sprängt en bomb inom mig. På utsidan syntes inget annat än de blå påsarna under ögonen, men på insidan, på insidan var allt en blodig röra. Jag har aldrig känt en sådan stark fysisk smärta trots att ingen hade rört vid mig. Det satt i psyket. Jag har aldrig haft så ont. I magen, i huvudet, i hjärtat, i själen, i hela min varelse. Aldrig tidigare hade varje steg, varje andetag varit så smärtsamt.
Familjen var tyst, bilturen var tyst. När vi kom fram var hälsningarna tysta. Tysta men å, så kärleksfulla, så varma. Alla var där, alla bar svart. Ingen log, ingen skämtade. Vår vanligtvis högljudda familj som aldrig kunde sluta prata, vår familj som satt och skrek tvärsöver bordet på familje och släktmiddagar.
 Morfar, den bittra, rolige mannen med världens underbaraste danskbrytning och humörsvängningar värre än en kvinna i lingonveckan. Anna och Jessica, kusinerna med vilka man kunde ligga på golvet och skratta i timmar åt precis ingenting. Kusinen Sandra som man kunde prata om allt med. Hennes syster Sabrina som var så trygg i sig själv att det smittade av sig. Moster Angelique som hade världens mjukaste kramar och hennes man Wille som alltid hade snus under läppen. Farbror Mikael som råkar vara en exakt kopia av min far, den mysigaste snällaste och mest generösa och ärliga man du kan tänka dig. Hans fru Paula som aldrig föll för skitsnack, vem den än kom ifrån. Min morbror och gudfar Joakim, som är så snäll och något underlig. En annan morbror som inte är värd att nämnas vid namn, det är dock en helt annan historia. Min farmor som alltid luktade trygg och familjärt av parfym och cigaretter, farfar, vars skägg alltid kittlar mot kinden då man får en kram av honom. Hela den danska släkten som alltid talar med mig på obegriplig danska och tror att jag förstår vartenda ord där jag står och m:ar och a:ar. Alla var där, förutom hon. Hon som alltid hade varit klippan alla lutade sig mot, limmet som fäste ihop oss och en perfekt blandning mellan rolig, snäll, mysig och intelligent. Hon var solen; Allt handlade inte om henne men utan henne kunde vi inte existera.
Min mormor. Min mormor som dog den 17 mars 2008.
Begravningen var det värsta jag någonsin varit med om. Jag har aldrig gråtit så mycket, eller så högt. Jag kunde inte kontrollera det. Det forsade ur mig, smärta överallt, psykisk, fysisk. Smärta, smärta, smärta.

Efter den dagen kunde jag inte äta mat ordentligt på nästan tre månader.
Efter den dagen kunde jag inte gråta över huvud taget på mer än ett år, det fanns inga tårar kvar.
Det var den värsta dagen i mitt liv.

Tell the devil that he can go back from where he came

Vänskap.
Vad skulle man ta sig till utan det?

Det är skillnad på vänner och familj. Klart, alla vet ju det uppenbara, med sin familj delar man DNA och allt sådant där. Och alla vet att man älskar sin familj och sina vänner på olika sätt.
Och jag har alltid trott att man älskar sin familj MER än sina vänner, men på senare år har jag insett att det inte är sant.
Jag håller av mina närmsta vänner och min familj lika mycket, som sagt bara på olika sätt.
Den fundementala skillnaden på vänner och familj är att vännerna, de väljer du själv. Din familj dras du med vare sig de är underbara eller idioter.

Tyvärr är det så att det finns många idioter här i världen, och en del av dem ingår i min släkt.
Men jag har haft himla tur med min familj. Mamma, pappa och min äldre bror. Mamma är världens bästa mamma, och även fast jag garvar åt henne när hon pratar utan att tänka och blir irriterad på henne när jag för 785:e gången måste visa henne hur man sparar en bild på facebook genom hennes iPad, så är hon min goa mamma! Och jag är min pappas dotter, min pappas avbildning i feminin form!
Jag är hans tösaskwätta (god knows where that nickname came from..) och han är roligast i världen, på riktigt!
Och trots att jag kallblodigt vill mörda min bror då & då för att han har värre humörsvängningar än en surkärring i klimakteriet, så är han beskyddande och lätt att prata med om vad som helst.

De band man har med sin familj är ovärderliga, men de band man skapar med sina vänner är minst lika viktiga!

Who wants to live forever?

Varför är det så att när man väl är 20 så vill man vara 20 förevigt? Varför är människor så rädda för att bli äldre?

Att åldras är så otroligt vackert, och det är väldigt sorgligt att människor inte förstår det.
Jag tror att det är ytterst viktigt att inte klänga sig fast vid sitt utseende. Och faktiskt inte bara för att du som t.ex. ung, osäker tonårstjej kommer må så in i tusan mycket bättre, utan också för att har du i din ungdom levt på ditt yttre, så kommer du ha fruktansvärt svårt att acceptera att bli gammal. Då blir det anti-aging cremer, botox och skönhetsoperationer.
Men vem vill se ut som 30 när man är 50? Inte jag. Jag vet att det är en klysha, men det är lika mycket insidan som utsidan som gör dig vacker!
Enligt mig finns det ytterst få ting som är vackrare än den där 85-åriga söta tanten som släpper förbi dig i kön på ica, eller ett gammalt par som går hand i hand på en marknad. För deras rynkor, gråa hår och andra ålderstecken är inte fula, de berättar en historia. Det finns ett helt liv av skratt bakom den där rynkan vid smilgropen! Det finns ett helt liv av bekymmer bakom den de där rynkorna på pannan!
Ett liv fullt av minnen, en del må va dåliga och kanske hemska eller sorgliga, men det finns också de roliga, lyckliga, kärleksfulla, som gjort livet värt att leva för den här personen. Och så mycket kan man läsa av en människa endast av åldern! Något i dess historia, i dess liv måste vara tillräckligt fint för att ha viljan att fortsätta leva, att åldras.

Det måste vara ytterst få människor som kan tycka att en 50-åring som försöker se 20 år yngre ut, med opererat ansikte, opererad kropp, är det minsta attraktiv. Kanske till det fysiska. Kanske är det en riktig "milf"! Men psykiskt attraktiv?
Jag har hört att självförtroende och självkänsla är attraktivt på det mentala planet, borde då inte en sådan person i stort sett vara motsatsen?
Att se bra ut, det förstår jag. "Att se bra ut för sin ålder"
- men att se ut som något eller/och något man inte är? Nej, tack.

Lär dig att leva med dig själv, och inte hur du ser ut. Acceptera att alla blir gamla, tiden hinner ifatt oss alla, ingen kan fly. Välj ifall du vill berätta din historia, eller gömma den. Välj ifall du vill acceptera ett lyckligt liv för att möta döden, redo och nyfiken, eller om du vill spendera ditt liv med att lönlöst försöka fly från tiden och möta döden totalt oförberedd, rädd och full av ånger.
Anta utmaningen!

Den som förstår vad man menar fast man talar utan ord

Jag har funderat lite på begreppet ''själsfränder''.
Det kanske inte är något man frågar rätt ut så ofta; men tror ni på själsfränder?
Att ''den rätte'' finns därute?

För mig så är svaret både jag och nej. Jag tror inte på själsfränder, nej. Men jag tror definitivt att det finns någon som är ''rätt''. Snarare, flera stycken.

Jag är fortfarande ung, men ändå har jag hunnit lära mig att kärlek handlar till stor del om timing.
Jag är fortfarande ung. Jag har varit kär hit och dit och fått ett krossat hjärta hit och dit! Och jag tror nästan jag grät lika mycket när jag var 13 och blev dumpad första gången som när jag var 18 och mitt förhållande tog slut, bara inte lika länge.
Men till och med medan jag var kär, så kände jag ibland för någon ny människa i umgängeskretsen; ''herregud vad vi skulle passa bra ihop. Han är smart, rolig, snäll, och faktiskt underbar. Vi delar samma humor och har samma krav på ett förhållande'' osvosv, det har hänt mig mer än en gång!
Det handlar om timing.. och ålder.
Jag tycker det här med kärlek och ålder är lite bullshit, det måste jag medge.
Okej, jag ger med mig på att när jag var 13 så kanske det var en annan grej, men jag menar:
Jag anser att man är fullt kapabel till att älska i egentligen vilken ålder du än är i.
Bara att kärleken förändras medan du blir äldre. När jag var 13 eller 14, så hade kärleken en helt annan innebörd än vad den hade för mig när jag var 16, och den har en helt annan innebörd för mig nu när jag är 18. när jag var 13 var det mysigt, och nytt och spännande! Första gången, liksom! Första kyssen, första hålla handen på kungsmässan, första allt! När jag var 16 och ingick det förhållande som tog slut i somras, då var det mer en ''bot mot ensamheten'' och bara känslan av att ha någon där. Någon att dela allt med, någon att ha kul med, få råd av. Nu känner jag mer att man ''letar'' efter någon att dela ett liv med. Jag vet att jag fortfarande är ung men nu är det mer allvar på ett annat sätt. Trygghet, lycka, bo ihop med, dela framtid med. (vare sig det är en del av din framtid eller hela)

Allt handlar om NÄR du träffar VEM.
Den killen jag träffade när jag var 13 var perfekt för mig just DÅ, den killen jag träffade när jag var 15 var perfekt för mig just DÅ, den killen jag träffade när jag var 16 var perfekt för mig DÅ.
Hade jag träffat någon av dem om ett år istället, kanske hade vi flyttat ihop, skaffat barn, gift oss?
Nej det låter inte så troligt, jag vet, men jag försöker förklara en princip så jag överdriver.

Den kille jag träffade när jag var tillsammans med mitt ex, som jag nu anser en av mina bästa vänner, hade jag utan tvekan kunnat falla för om det inte var så att jag var kär i någon annan just då.
Förstår ni vad jag menar?
Det finns så många människor man hade passat med.
Så sluta leta efter ''Mr. Right.'' och ignorera inte kärleken bara för att du kanske tänker: ''men jag har ju alltid tänkt mig att han ska vara blond'' eller ''alltså, min idealkille är duktig på att laga mat så jag tror inte att vi är ämnade för varannn''

Bli kär, många gånger!